Finding Neverland

Jag har ju länge trott att jag har Borderline eller är bipolär eftersom jag ena dagen kan vara så deprimerad att jag vill ta mitt liv och andra dagen vara så otroligt otroligt glad. Jag har gjort tusen tester men ingenting pekar på att jag är sjuk i annat än depression. Det är så frustrerande att inte veta vad som är fel. Att ha ett humör som är så märkligt och som svänger från himmel till helvete men inte veta varför. Hormoner, tonår, fine, men det borde inte vara så drastiska svängningar. Hur som helst mår jag bra idag, har spenderat dagen med mina finaste tändare och är med min vackra flickvän nu och planerar sommaren, framtiden tillsammans. Jag har köpt en balklänning som jag känner mig VACKER i, det är helt sanslöst galet att JAG känner mig vacker en enda gång. Det ska bli så himla fint att gå på bal. Jag kommer känna mig som en prinsessa.

 

Och ni som väntar på nya boken, den kommer snart. Jag har skrivit precis halva på cirkus superkort tid så snart snart snart, förhoppningsvis får jag hålla i den till hösten. Du är den vackraste jag sett men du har nog aldrig sett mig, så himla lång titel haha. Puss på er mina vackra

 

Ja, vad säger man? Hej här nerifrån botten. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, jag kan inte riktigt sätta ord på hur förbannat vidrig min tillvaro är och hur gärna jag vill avsluta den, hur otroligt gärna jag vill dö. Men såklart, gång på gång, ser jag dig, min vackra syster, sitta på min säng då du fått beskedet att jag är död, att jag frivilligt har lämnat dig, att en annan källa av trygghet och kärlek i ditt liv är borta just när du börjat må bättre. Jag ser hur du letar igenom hela mitt rum, mina dagböcker, min telefon, min dator, hittar bloggen, hittar alla fruktansvärda ord jag skrivit i hundra dagböcker. Och din blick när det går upp för dig hur fruktansvärt dåligt din storasyster mått i flera år. Hur jag ber till en gud jag inte tror på att avsluta mitt liv, jag skulle inte stå ut med att du skulle få veta alla vidriga hemligheter. Och främst av allt vägrar jag låta dig gå på min begravning, jag vägrar låta dig behöva inse varje dag för resten av ditt liv att jag är död och att jag inte kommer att komma tillbaka till dig. Jag skulle aldrig kunna utsätta dig för det älskade syster, det är därför jag stannat under alla år i mörker och det är därför jag stannar även den här gången.

Somrarna med dem är den värsta tiden. Jag har alltid heltäckande kläder men till slut står jag inte ut i värmen och tar på mig shorts och tröja. Det är samma helvete varje år. Samma vidriga procedur, samma skyddstaktiker. Att bada är helt uteslutet. Jag badar bara ensam eller på natten när ingen är vaken, i skydd av mörkret. Sola i bikini är en ömöjlighet. Jag kan förihelvete inte ens gå i shorts. Jag är en fånge i mina kläder, jag kan lika gärna ha burka. Nej, jag ÖNSKAR att jag hade en burka. Jag önskar att detta var någon ätstörd grej att jag inte vill visa min kropp, men tro mig, detta handlar inte om ätstörningar. Detta handlar om något så vidrigt som pedofili, sadism och sexuella övergrepp.

Nätterna som alltid är burna av mardrömmar bestod inatt av en förståndshandikappad man som blev misshandlad till döds av fyra barn. Dessa barn, fyra pojkar, en lite kraftigare, blev sedan skjutna. Slutligen ligger fyra barnlik på marken och deras förtvivlade föräldrar är böjda över dem och skriker till en gud som inte tycks lyssna, skriker att varför varför mitt barn? Sedan kommer en underbar tvist: jag är den enda person som kunnat stoppa att detta hände och därför bär jag hela skulden för inte bara fyra psykiskt sjuka barns död utan även deras familjers lidande. Varje natt är drömmarna så absurda, perverst fruktansvärda att jag undrar vad det är för mörker som finns i mig som kan skapa sådana vidriga illusioner. Godnatt sov gott, vad fan är det!?

 

A little girl who grew up too fast.

 

Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för ingenting duger någonsin och aldrig kan jag göra andra nöjda, så jag skiter fan i vilket nu.

Det som står i min dagbok är för grovt, för mörkt, för svårt för att printas ut här och min dödslängtan är så naiv och så förgörande att jag inte kan ta på den utan att bränna mig.

 

Jag vet inte varför jag är så väldigt ledsen. Nu har jag hursomhelst klippt av mig håret för jag orkade inte mer kommentarer. Nu är det KORT, deal with it. Nu har jag spretigt, galet fucking kort hår och jag har fan inte känt mig såhär lättad på länge.

 

Boken hamnade igår i mina händer. Jag skakade så mycket att jag fick luta mig mot muren. Det var som att hålla sitt barn för första gången. Det var en så fantastisk känsla och jag var fullkomligt överrumplad. Samma kväll berättade jag om boken för en fullsatt sal. Det var så häftigt hur alla var knäpptysta och lyssnade till mina ord. Wow. Jag fick stora applåder och de grät och jag grät och det var så häftigt. När mormor började gråta kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon sa att hon såg min mamma sitta i min stol och berätta.

Nu kommer det inte gå en dag utan att jag kommer hålla i den här boken, någonting jag har skapat.

 

 

Snart kommer den fristående boken "Du är den vackraste jag sett men du har nog aldrig sett mig".

Den handlar om Trine som är så över molnen ovan himlen värre än allt förälskad i Heidi. Det handlar om hur deras liv vävs samman, hur en kärlek som aldrig skulle få hända händer ändå. Sen händer det som kan radera ut deras historia och ett djuriskt begär att få vara tillsammans.

 

Efter den kommer uppföljaren "Ajax dotter". Den handlar om just det titeln säger att den gör: den handlar om Ajax dotter.